Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - Nittiotalet och nyidealismen - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att försöka resa sitt folk mot Västerns barbarer. Hon grips
av en innerlig längtan »att få framleva sina återstående
dagar på österländskt vis, njutande ögonblicket, utan klocka,
utan tanke på tidens frågor, för att slutligen sakta åldras
och dö nästan utan sin egen vetskap». Hon vill viga sitt liv
åt att vid den mans sida, som hon älskar, arbeta på att rädda
det döende Österlandet, »att tillsammans med honom vaka
över Endymion, över det sovande Österlandet, kring vilket
så många hungriga asgamar sutto på lur».
Heidenstams nästa bok är sagan om hur den hänförde
dyrkaren av Österlandets njutningsliv en dag upptäcker, att
livsberusningen ej kan vara beständigt. Den boken bär
namnet »Hans Alienus». Som en glad och bekymmerslös
yngling går Hans Alienus ut att leva livet så, som det
lockar honom att leva det. Hans mål är att nå den högsta
lyckan, livsglädjens lycka i motsats till försakelsens. Detta
är innebörden av det löfte, han en oförgätlig afton avlägger
i en glad konstnärskrets. Han dyrkar antikens skönhetsvärld
och tror, att mänsklighetens religion en gång skall
bli skönhetsdyrkan. Renässansens livsglada människor har
han valt till förebild, men han hatar sin egen grubblande
och forskande samtid, som nödvändigt skall förklara allt,
plocka sönder allt och resonera över det. »Adertonhundratalet
är icke liv, utan resonemang.» Själv vill Hans Alienus
leva i nuet; han vill vara, men icke förklara.
Men fåfängt skall den trotsige ynglingen söka frigöra sig
från sig själv. Han har ej väl avgivit sitt stolta löfte, förrän
vid hans sida uppdyker Den Heliga Gamla, hon som sänder
lidandet, olyckan och fulheten in i människolivet. Hon
är ödet, som sedan tidernas gryning sätter en gräns för
våra önskningar, hon är »kvalets gudom», är grubbelsjukan
i skaldens eget inre.
Och när han slutligen efter mycket sökande tror sig ha
i Ninives härskare, Sardanapal, funnit den man, som i sig
förkroppsligar skönhetsdriften och livsnjutningen, så finner
han, att han står framför en utlevad gubbe. Envåldshärskaren
har tömt njutningens bägare till övermått och väntar
nu blott på undergången genom sina fienders svärd såsom
den högsta vällust. När de komma anstormande mot Ninive,
utbrister han: »Det kallar jag livets stoltaste sällhet att så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
