Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - Nittiotalet och nyidealismen - Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och den som är far till en kejsarinna, han får förstås
lov att själv bli kejsare. I kejserlig skrud visar sig också
stackars Jan för hela socknen. Och nu är han lycklig. Att
folk skulle bli överraskade, var ju helt naturligt, isynnerhet
så nedlåtande som han var, trots all sin makt och härlighet.
Han är bara glad över att vara så där mäktig och
ansedd och att kunna göra hela socknen en heder. Och då
hennes nåd på herrgården förebrår Jans hustru, att hon
inte tar de galna grillerna ur mannen, säger hon: »Jan är
inte stollig. Men Vår Herre har satt en skärm för ögona på’n,
så att han inte ska behöva se det, som han inte tål ve å se.
Å det kan en bara vara tacksam för.»
»Allt gott, som finns hos mej, det har jag lärt åv Jan», äro
hennes sista ord, innan hon skiljes från livet.[1]
Nog är det synd om människorna. Men riktigt synd blir
det till sist ändå bara om dem som inbilla sig något vara,
brösta sig över egen kraft och förträfflighet och förstocka
sina hjärtan. De som kämpat sig till ödmjukhetens gåva,
för dem får livet en vacker mening.
Det är något så rörande troskyldigt med Selma Lagerlöfs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>