Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jenny Lind och Kristina Nilsson - Kristina Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Överlycklig blev hon förstås, när hon fick egen fiol och
blev anlitad som »spelman» vid bröllop och danstillställningar.
En tid vandrade hon omkring på landsbygden tillsammans
med en positivspelare från Växjö och sjöng och
spelade fiol. När hon var fjorton år, sjöng hon på Ljungby
marknad, och det gjorde hon så vackert, att hon blev
uppmärksammad av häradshövding Tornérhjelm, som just då
suttit ting där. Han var själv musikalisk och förstod, att här
var ett röstmaterial att göra något av. Med hennes föräldrars
tillstånd tog han tillsammans med givmilda vänner hand om
underbarnets utbildning. Det gick ovanligt fort, ty Stina
hade inte bara gott huvud utan också sällsynt energi.
År 1860 var hon så långt hunnen, att hennes gynnare
vågade låta henne uppträda offentligt. Det var på en soaré, som
anordnades till hennes förmån i De la Croix’ salong i Stockholm.
Salen var fylld av folk, och bifallet blev mycket livligt.
Men tydligt var, att hon ännu hade mycket att lära. Hennes
färd gick därför till sångkonstens högkvarter: till Paris.
I fyra år fick hon stanna där och utbilda sig. Efter kursens
slut blev hon engagerad vid en av världsstadens förnämsta
teatrar, och nu skulle eldprovet stå inför världens mest
kritiska och bortskämda publik. Hon tog hela auditoriet
med storm, både kejsaren och kejsarinnan, deras uppvaktning
och alla de andra förnämiteterna. Denna bondflicka från de
småländska skogarna utförde de svåraste drillar och löpningar,
som om det varit lek. Hon förde sig som en drottning, och
dock hade hon på samma gång bevarat naturbarnets hela
okonstlade friskhet. Förkonstlad blev Kristina Nilsson aldrig.
»Hennes konst bestod till god del i frånvaron av konstighet»,
såsom en kritiker yttrade. »Jag har hört många, som ha större
röst än Kristina Nilsson, men ingen som har en vackrare», sade
en annan. Det var en sällspord njutning att höra denna klara,
nordiskt ljusa sopran. Det var, som om den speglade i sig ett
nordiskt sommarlandskap med ljusgröna hängbjörkar vid en
drömmande insjö. När hon sjöng svenska folkvisor, var hon
lika oemotståndlig, som när hon spelade huvudroller på
Stora operan i Paris eller London.
Man kan tänka sig, hur förtjusta far och mor skulle bli
över att få återse henne som en stor berömdhet, som sjungit
för både kejsare och kungar, och som ändå var deras egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
