Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Politiska förhållanden på Gustaf V:s tid - Vi och världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sålunda: Tyskland hade i hotfull ton fordrat, att vi skulle
mobilisera en större styrka för att därmed binda en stor del
av Rysslands stridskrafter i Finland och sålunda försvaga
ryssarnes anfallskraft mot Tyskland och Österrike. Men
samtidigt hade ryska regeringen låtit oss veta, att en sådan
handling från vår sida skulle upptagas som en krigsförklaring.
Vi hade tills vidare rett oss ur klämman genom att
mobilisera landstormen, som ju icke får användas utanför
rikets gränser, en åtgärd som alltså icke kunde betraktas
såsom hot mot grannen i öster. — Det kändes i dessa
stormdagar så tryggt att veta, att en verklig man, en hel karl satt
vid utrikespolitikens roder, och man hade det bestämda
intrycket, att regeringen aldrig skulle vara med på att bryta
vår neutralitet för att kasta oss in i några storpolitiska
äventyr. Utrikesministerns meddelande var i all sin korthet
ett liktal över de uppmaningar till »modig uppslutning vid
den germanska stormaktens sida», som framfördes av en liten
men energisk skara av amatörpolitici, de s. k. aktivisterna.
Vårt gamla krigarfolk hade i sin historia alltför starka
och levande minnen av krigets förbannelse för att utan
nödtvång ge sig in däri. Vi hade ej växt upp i den
krigsförhärligande atmosfär, som omgav den preussiska järn- och
blodpolitiken, eller den dyrkan av »la gloire»[1], som var en
livsnerv i den franska nationalkänslan. Den förhärskande
folkstämningen hos oss gentemot kriget kan i stället
sammanfattas i den ansvarskänsla, som ligger i orden: »Den
som griper till svärd, skall förgås med svärd.» Endast
självförsvarets plikt skulle förmå driva ett sådant folk att gripa
till svärdet. På den punkten stod det enigt. Enigt stod det
också i beslutet att med kraft hävda sin neutralitet, sin rätt
att hålla sig utanför det vanvettiga människoslaktandet.
Den av så många, framför allt inom de stridande folkens
led, förhånade neutralitetsviljan var icke bara en välbefogad
önskan att få vara i fred, eftersom man själv inte ville andra
något ont — den var också uttryck för en fast beslutsamhet
hos vårt folk att slå ifrån sig med björntassar mot vemhelst
som försökte komma oss för nära. Den hade sin rot ej blott
i en fast grundad övertygelse om människans plikt att låta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
