Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förmåga ail åter kunna användas för den rikes
räkning.
Man hade länge knötat öfver det
missförhållande hvari arbetaren står till den öfriga delen af
mensklighelen. Men man har försökt aflijelpa saken
genom att yrka på större dagslöner. Man betänker
icke att det falska just är sjelfva principen för
lif-vets och verksamhetens öfverlåtande till ändamål som
äro främmande för den etjna personligheten.
Man kunde visserligen tänka sig att en lön för
den förhyrda lifstiden kunde vara så stor alt den
verkligen uppvägde användandet af menniskokraften,
en så stor lön atl den arbetande icke behöfde
använda hela sin dag för andra, således icke hela sin
lifstid för andra. Han skulle då kunna hafva ett
mål för sig, och hans lejda arbete blefve i sådant
fall lika naturenligt som hvarje annat, ifall det
gåfve honom tid och möjlighet öfriga att verka för
sin egen individualitets utveckling på ett sätt som
öfverensstämde med skapelse-idéen. Men det är just
cia^köpandet som kastar honom helt och hållet ur
banan för en fri andlig utveckling, han får ingen
tid öfrig, såsom principen nu är; han måste, enligt
den praxis som rikedorasväldet bragt öfver honom,
öfverlemna hela sin kraft, i små portioner åt den
rike som förhyr honom.
Huru skulle n*i en förhöjning kunna
åstadkommas? Genom påbud har man yrkat; men den som
en gång fått öfvermakten behåller den.
Förläggaren, kapitalisten, den rike, kan ju icke tvingas att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
