Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och i alla fall aldrig utaf någon stor märkvärdighef,
just emedan arrenderingsvillkoren afhålla hvär och en
förmögnare att öfvertaga ett arrende; han köper sjelf
egendom (helst med skuld, om hans kapital icke
är tillräckligt.) Men detta är en verklig olycka. Just
den som har ett litet kapital, otillräckligt för att göra
sin egare till possessionat, borde arrendera en annans
egendom, och röra sig med den mindre summa han
eger. Men det är tydligt att han icke kan nedlägga
dessa penningar i en annans egendom, så snart han
icke har utväg att försvara dem, jemte det alltid
dyrbarare kapital af kraft och omtanke som likaledes
der skulle nedläggas.
Utvägen att förbehålla sig afsyning,
värderingar m. m. är alldeles för olillförlitliga medel,
hvar-af processer oftast äro följden; och man kan genom
dem aldrig med någon säkerhet försvara sin éganderätt
i dessa fall.
Det enda sätt hvarigenom arrendatorn kan
försvara eganderätten till sitt nedlagda arbetes frukter,
är att han lagligen tillförsäkras att få behålla
hemmanet så länge han förbättrar defsamma. Det skulle
väl tyckas att samma ovisshet här skulle inträffa som
i det förut antagna fallet genom anställande syner
och värderingar. Så är det också; men det finnes
ett annat sätt att utröna verkligheten häraf;
förfarandet blir följande:
Arrendetiden må bestämmas till tio år. Efter
den tidens förlopp eger arrendatorn eller brukaren
rätt att förklara sig vilja bibehålla arrendet, men då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
