Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man har i Edelfelts landskapsmålningar känslan
att de äro gjorda af en konstnär, hvilken,
icke naturbarn själf, betraktar landet med villabons
eller den adliga junkerns ögon; också
framställa hans landskap gärna odlad eller
åtminstone bebygd jord, inom civilisationens
råmärken. Naturmystiken finner man ej i
hans bilder. Galléns inlandsscenerier visa vildt
romantiska obygder, där skogen kläder höjderna
tät och ogenomtränglig som raggen på en björnfäll,
och en enslig skogssjö blänker fram ur
dunklet, hungersjukt och dystert som ögat på
en ulf. Tysta och högtidliga hålla furorna vakt
kring hemligheter som de dölja i sin krets.
Det är en natur från de första skapelsedagarna,
före människans tid. Hackspetten knackar tidens
gång med sitt metalliska pickande; och
vallgossen som i underliga, dystert vilda tongångar
blåser i sin näfverlur, värkar äfven han
mera som ett naturväsen, genom hvars mun
ödemarken ropar ut sin kväfda längtan och sin
dofva skräck.
Hos Järnefelt spårar man en annan skiftning.
Landskapet blir i hans bästa bilder ett besjäladt
väsen med nästan mänskliga känslor och
drag. Och i sin stora duk från Pielisjärvi
ger han ännu mera: i en sammanträngd formulering
hela sitt lands karaktär. Denna ödsliga
utsikt med de svedhärjade höjderna och sjön
liggande spegelblänk under tunga, hopade kvällsskyar
är, med sitt förfrusna svårmod och sin
handlingströtta apati, ett monument öfver sekelskiftets
Finland.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
