Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öfver midtelbilden fläktar redan ett starkare
patos, en djupare tragik. Natur och människolif
i deras högsta rikedom och blomma — och
i all denna segervissa kraft och jublande alstring
förintelsen, döden, Hvarje lif innesluter från
begynnelsen ett frö till död. Redan innan
stockarna äro lagda till den byggnad dessa
människor uppföra till ett hem åt sig börjar
ödeläggelsen sitt tysta arbete i det gula timrets
kärna. Benrangelsmannen som flitigt vrider
borren är sålunda ett förkroppsligande af de
otaliga dolda krafter hvilka — äfven när tillvaron
synes som yppigast — utan att någonsin
hvila arbeta i förgängelsens tjänst.
I den tredje bilden intoneras så i mäktiga
tongångar finalen. Redan sceneriet är mörkt,
tungt, sällsamt och beklämmande. Det är en
bild - hälften Kalevala, hälften Dante. Om
Galléns tidigare skildringar ur den finska mytologin
(Lemminkäinens moder) påminner flodlandskapet;
färjemannen leder tanken till den
gudomliga komedin, ehuru han ej likt Dantes
Charon är skildrad som en »åldring täkt af
snöigt hvita hår", utan som en medelålders man
— kanske af ett altför realistiskt tycke.
Där är visserligen, i den finska konstnärens
skildring, en långt större flegma än i den store
florentinarens; ingen vild trängsel af förbannande
gestalter, inga stora gester — knapt en
klagan spörjs; lugna och högtidliga stå alla;
endast hos den unga kvinnan brister spänningen
i ett halfkväfdt stön.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
