Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Betraktar man Galléns mausoleifresker (icke
blott de tre nyss behandlade) i deras sammanhang,
kan man emellertid icke undgå att känna
bristen på en enhetlig konstnärlig idé störande.
Hvilken är sist och slutligen konstnärens syn
på döden?
I den fresk hvilken tidigare angifvits som
n:o 2 („döden som byggmästare") är döden
gifven i en benrangelmans skickelse; i denna
skepnad förekommer döden bl. a. i de bekanta
medeltida teckningar och stick hvilka skildra
„ dödsdansen;" och det är betecknande att med
hvarje ny romantisk strömning denna gestaltning
åter uppträder (Rethels dödsdanser; Josef
Sattler).
Denna Galléns fresk har därför en prägel af
romantiskt intermezzo; det är en ballad i folkviseton,
gifven med folkvisans enkelhet i framställningen
och friska naturgrund, parad med
den äkta konstnärspersonlighetens tragiska och
djupt skakande accenter.
Lämna vi nu denna bild och öfvergå till
n:o 3, blir uppfattningen en grund väsentligt
annan. Denna skildring fotar på rent hednisk
mark — det är färden till Hades, skuggornas
dystra rike, dit ingen lefvande ostraffadt tränger
och där de dödas själar föra en irrande skentillvaro
som är lik lifvet och dock ej lif, skenbart
värklig och dock ovärklig — en tillvaro
tom på fröjder som på kval.
Så kommer paradisskildringen och med denna
åter en underbar fläkt af gyllene hälgonlegender
och barnslig tro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
