Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tyst och trist öfver vidsträckta marker med myggen
surrande och korna stående i apatisk hvila
kring den kyttande torfelden, hvarifrån röken
stiger blå och mystisk i lätta slöjor, blandande
sig med aftondimmorna. Eller det är hafvet,
spolande tungt och blygrått kring de yttersta
kobbarna i höga dyningar, medan långt i fjärran,
borta vid horisonten, regnskyn tömmer sig i
långa fransar. Naturen synes i dessa bilder
som ett besjäladt väsen med nästan mänskliga
drag; trött och svårmodsstilla stirrar alltet emot
en med förfrusna blickar, eller vrider sig världssjälen
i smärtfylda drömmar på sitt läger. Utan
anlitande af några böcklinskt-klassiska personifikationer
suggererar Järnefelt ,das Schweigen
im Walde’; ingen enhörning behöfves för att
frammana en trolsk urtidsstämning; och liksom
Gallén — blott vekare än denne — ger han i
en del af sina ödemarksbilder obygdens skräck
och tigande tunga dysterhet.
Huru klara och nyktra te sig ej Edelfelts
landskap i bredd med dessa Järnefelts. Den
förre var 80-talets man; det starka, fulla dagsljuset
var honom kärast — middagssolen som lyser
varm och hvit; och när han målar aftonstämningar
blir det beundransvärda färgeffekter —
men ej mystik. Hans skärgårdslandskap ha
hela en nyländsk folkvisas friska optimism.
Vemodet, inlandsbons särmärke, var alltid främmande
för hans käcka naturell.
Naturbesjälningen förråder Järnefelt som den
yngre af de båda och ger hans samhörighet
med 90-talet, nyromantikens tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
