Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fattaren bemöter på förhand anklagelsen att vara
konstlad och utsökt: »Jag älskar tankar, andra
älska skrift». Han vill bli hedrad för sin stumma
tankes ärlighet, han avskyr smink i alla former,
både reellt och figurligt taget, han ger då och då
ett nyp åt den lärda retoriken hos sina medpoeter,
hans vers är »arm på nyhets prakt». Sanningen
av detta framträder kanske bäst i den sonett där
han självironiskt liknar sig vid ett barn som
modern sätter ned för att fånga en höna som vill
smita undan.
Så jagar du mot mål som från dig flyga,
Och jag, ditt barn, ser på med sorgset mod:
men när du nått dem, må till mig du smyga —
Smek som en mor mig, kyss mig och var god.
Det är kärleksdikt så omedelbar och
allmänmänsklig att den måste stöta för huvudet all smak
som fordrar en överfin och utsökt stilisering.
Likaså i de, sonetter där han — den kringresande
skådespelaren — lämnar den älskade och rider bort.
Man ser1 honom, lutad över hästens huvud, fundera
med humoristiskt vemod över den obegripliga
långsamheten hos kreaturet. Här kommer man master
Will bra nära: man ser hans hållning, hans min,
man känner som han den underliga värkande
smärta som skilsmässan ger och den svaga gnista hopp
som för varje ny tanke och nytt steg flammar upp
allt livligare. Låt oss läsa denna lyriska brevlapp
över hans skuldra:
Den häst som bär mig tröttnar vid försöket
Att släpa fram mitt sorgbagage med mig,
Som om instinkten hade lärt det oket
Att ryttarn hatar hastverk skild från dig.
Den vassa sporren ej hans eld uppustar
Fast stundom argt den i hans hud blir ränd;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
