Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grannlåt är ett utsökt och ett evigt komediuppslag.
Andliga problem ställas: vad skall man göra med
sin själ — fylla den med studium, förslösa den i
umgängeskonst, bränna den i lidelse, forma ut den
till stil? De olika mänskliga schatteringarna av
konstlad dårskap äro gjorda av en mästare; men
de ha ingenting att göra i handlingen, de äro
prat-makare och sändemän för huvudpersonerna.
Stycket är fullt av formexperiment, och diktionen
skiftar mellan blaiikvers, rimmade sonetter och en
styltad, högelegant prosa. Det innehåller mera
lyriska tillskott än något annat Shakespearedrama.
Den avslutande visan är en pärla (the loveliest
thing ever said about England: Masefield). Här
återges ett par strofer (Hallströms version):
När tusensköna och viol
Och mandelblom på backens höjd
Och smörblomst i sin gula kjol
Ha målat ängen full av fröjd,
Från varje träd mot äkta män
Hörs gökens hån; så sjunger den:
Kucku!
Kucku, kucku! — o fasans ljud
För den som gift sig och fått brud!
När herdens flöjt ger ton så klar
Och lärkan viger plöjarns verk,
Och duvor munnas par om par
Och flickor bleka sommarsärk,
Från varje träd mot äkta män
Hörs gökens hån; så sjunger den:
Kucku!
Kucku, kucku! — o fasans ljud
För den som gift sig och fått brud!
De två herrarna frän Verona går ett stycke
djupare. Det rör sig med verkliga relationer mellan
människor, som icke äro helt förkonstlade, och dess
problem är ett av Shakespeares käraste: den ero-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
