Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
siktigt inför alla djärva slutledningar och ännu djärvare
gissningar om vad Shakespeare upplevat, tyckt och känt.
Men hans bok är ingen kompilation av andras forskning.
Lee har bidragit att uppklara viktiga litterära
sammanhang, bland annat den Shakespeariska sonettens
stilhistoriska ursprung. Lees stora biografi är utökad och delvis
omskriven i upplagan av 1915.
En specialundersökning av A. C. Bradley Shakespearean
Tragedy (1906) har haft stort värde för den moderna
uppfattningen av mannen och verket. Han har lagt vikten
vid den tragiska grundvalen för Shakespeares stora
dramer; det är inte bara Hamlets och Othellos öden som äro
tragiska utan själva det universum som deras historia
återspeglar. På samma gång betonas att Shakespeare
aldrig kan ha blivit pessimist i modern mening (som
Flaubert och Dostojevski): fastän typer som Cordelia och
Desdemona gå under på det brutalaste sätt, kan den värld
som frambragte dem icke vara hopplös. Det viktiga är
icke om de voro lyckliga eller olyckliga utan att de
existerat. Från denna blick på den etiska innebörden är det
icke många steg till sådana studier som Walter Raleighs
i den monumentala serien English Men of Letters (1907)
och John Masefields lilla originella handbok (1917) i
Home University Library. Dessa båda se på sitt ämne
med den rätta vidden och skärpan och försvärja sig icke
till någon ensidighet. För Raleigh står Shakespeare icke
som någon »karaktär i ett enda stycke, harmoniskt och
symmetriskt formad». Hans själ är icke nog liten att
omfattas med lätthet. Han älskade hovet — och
landsbygden. Han trodde på auktoritet — och frihet. Han
senterade Troilus då denne prisar en viss själens enkelhet
— och han njöt som skälmen Autolycus av att icke vara
enkelt konstruerad. Med ett ord: Raleigh ser på
Shakespeare med både historikerns och poetens ögon. Han
förstår bättre än någon annan bredden i hans väsen.
Detsamma kan också sägas om Masefield som själv är
poet. Hans bok har en märklig förmåga att fånga
själva essensen av konstverk och livstro. Men alldeles
särskilt fäster han sig vid den sida av Shakespeare som
följer verkan av någon passion eller överväldigande impuls.
Och vad kan det ligga under denna vana annat än
övertygelsen om att livets gång icke får rubbas med
våldsamma medel, att livet skall växa oändligt stilla och
långsamt?
Slutligen sluter sig till dessa moderna studier italiena-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
