Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enskild borgare, så framt man icke, hvilket ej sällan hände,
spelade i stadens Guildhall. Men äfven i London spelade man
ofta i någon värdshussal, då vädret var dåligt och publiken
i följd däraf liten. I alla dessa fall saknades naturligtvis all
scenisk utrustning. Det vanligaste var dock, att en trupp,
åtminstone i London, men äfven i småstäderna, uppträdde på en
värdshusgård, och vissa af dessa voro ända till århundradets slut
bekanta skådespelartillhåll. I en predikan af 1578 omtalas åtta
såsom vanliga inom City. Dessa voro troligtvis Crosskeys i
Gracechurchstreet, Bull vid Bishopsgate, Belle Savage vid
Ludgate, och några andra, som ej säkert kunna utpekas.
Representationen på en dylik gård är lätt att för fantasien
uppkonstruera. Se vi på vidfogade bild af Tabard Inn, finna
vi en stor gård, omgifven på alla sidor af öppna svalgångar eller
gallerier. Föreställningen gick utan tvifvel för sig på så sätt, att
man vid gårdens ena smalsida anordnade en scen: en rad
bräder, lagda öfver några tunnor, och så spelade man för en
publik, som dels stod på själfva gården, dels befann sig uppe i
svalgångarna. Hvad beträffar den ekonomiska sidan af saken,
uppbar truppen själf utan tvifvel en afgift — troligen en penny
— af den publik, som släptes in på gården och där stående
fick åskåda representationen. Svalgångens publik, som
åtminstone till en del bestod af värdshusets gäster, betalade antagligen
en slant till värdshusvärden, som hade sin profit dels häraf, dels
af den förtäring, till hvilken representationen gaf anledning.
Men förmodligen fingo skådespelarne rättighet att äfven bland
svalgångens publik gå kring med bössan och uppsamla bidrag.
Den nyss omtalade scenen var naturligtvis af en fullkomligt
tillfällig natur. Hvad särskildt landsorten beträffar, där de flesta
trupperna uppträdde, spelade man ena dagen på värdshuset i en
stad, den andra i en annan stad, och äfven i London aflägsnades
tydligen skådebanan efter föreställningens slut för att åter göra
gården fri och tillgänglig för fordon, varor o. d. Några
särskilda anordningar kunna därför ej gärna hafva förekommit, och
skådespelarnes scen blef genom nödvändighetens tvång betydligt
enklare än de medeltida gillenas. Då emellertid äfven denna
medeltida scen haft stor betydelse för den Shakspere’ska teatern,
skola vi för ett ögonblick sysselsätta oss med denna.
En gilleföreställning under medeltiden förekom sällan, vanligen
blott en gång om året, och man hade således tillfälle att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
