Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De stora lustspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ben var aldrig någon bortkommen pedant. Han var en
passionerad, nästan våldsam natur och till sin innersta läggning en
engelsk fullblodsrealist. Men denna natur utsattes tidigt för
inflytelser från den strängt lagbundna antika litteraturen, och hans
diktning kom därför sedermera att förete en egendomlig brytning
mellan humanismens regeltvång och en obändig engelsk kraft.
Vid universiteten tyckes han aldrig hafva studerat, ehuru han efteråt
på grund af sin lärdom utnämdes till »master of arts» vid dem båda.
Af ekonomiska skäl nödgades han också afbryta skolgången och
kom i lära hos styffadern — när hans fiender sedan ville
riktigt förolämpa honom, slungade de ut titeln »bricklayer» mot
honom. Men på detta yrke ledsnade han snart och lät värfva sig
till soldat, drog med arméen till Nederland, återkom likväl efter
någon tid till London, där han möjligen blef skådespelare och i
hvarje fall kom i beröring med teatervärlden. Så gifte han sig,
ungefär vid samma ålder som Shakspere, men äktenskapet blef
ej vidare lyckligt; och själf gaf han sin vän Drummond en kort,
men mycket saftig karaktäristik af hustrun: »Han gifte sig — så
refererar Drummond hans ord — med en kvinna, som var en
argbigga, fast hederlig. På fem år hade han ej legat tillsammans
med henne, utan vistats hos lord Albany.» Emellertid föddes
åtminstone tre barn af detta äktenskap, och mot dem tyckes Ben
hafva varit en god fader. Någon trogen äkta man var han i alla
händelser icke, och ganska snart blef han medelpunkten i Londons
författarlif, den själfskrifne presidenten på de värdshus, där
skalderna höllo till, stark i dryckjom, men också stark i studier,
hvilka han dref med den våldsamma kraft, som var hans natur
egen.
På hösten 1598 råkade han ut för en obehaglig historia. Han
kom då i gräl med en aktör vid amiralstruppen, Gabriel Spenser,
och hade oturen att sticka ihjäl honom, blef kastad i fängelse,
men efter någon tid lössläppt, dock först sedan han fått
missdådarmärket T inbrändt på tummen. Detta var för öfrigt icke
hans enda beröring med strafflagen. Redan året förut tyckes han
hafva häktats såsom medarbetare i the Isle of Dogs, och 1604 skrefvo
han, Chapman och Marston en pjes, som ansågs så förgriplig,
att de två senare kastades i fängelse, och Ben, som fick höra,
att meningen var att »skära näsa och öron af dem», begaf sig
frivilligt dit för att dela vännernas öde. Lyckligtvis fingo alla
tre nåd, och Ben stälde med anledning däraf till ett väldigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
