Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De stora lustspelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de icke mindre förträffliga arbetena af de ypperliga master
Beaumont och master Fletcher, och sist den lyckliga och flitiga
värksamhet, som utöfvats af master Shakspere, master Decker och
master Heywood (utan skam sist nämda)». Och denna rangordning
torde väl ock, i stort sedt, hafva varit den allmänna opinionens.
Ben hyste således nog icke någon afund mot Shakspere, och
under hela deras lif tyckes förhållandet dem emellan hafva varit
godt. I dramat the Return from Parnassus, som skrefs i
december 1601, omtalas väl, att Shakspere deltagit i det teatergräl,
hvarom sedermera skall talas, och därvid gifvit Ben en
tillrättavisning, men hvari denna bestått, veta vi icke, och vidare
allvarlig tyckes den ej hafva varit, ty kort därefter voro de i hvarje
fall vänner. Shakspere hjälpte fram hans första betydande
skådespel, Every man in his humour; äfven hans nästa, Every man
out of his humour, uppfördes 1599 af Shakspere’s trupp, 1603
vände Ben tillbaka till samma sällskap, som då uppförde hans
Sejanus, och kort förut hade Shakspere, såsom vi sedan skola
se, i Hamlet egnat honom en varm hyllning. Enligt traditionen
deltog också Shakspere i de under Bens presidium stående glada
mötena på the Mermaid, och Ben var en af de sista, som besökte
Shakspere i Stratford, kort innan denne dog. I folioupplagan
af Shakspere’s arbeten skref Ben slutligen en hyllningsdikt, som
hör till det vackraste, som är skrifvet öfver »my gentle
Shakspere» och andas en varm, personlig känsla för den döde
vännen. Att denna känsla värkligen var äkta, framgår af en
efterlämnad anteckning af Ben Jonson, som där yttrar sig mera
prosaiskt och fritt:
Jag erinrar mig, att skådespelarne ofta nämt det såsom en heder för
Shakspere, att han i sina skrifter, hvad hälst han än diktade, aldrig utströk en rad.
Mitt svar har varit, att jag önskat, att han strukit ut tusen, hvilket de ansågo
såsom ett illvilligt tal. Jag skulle ej hafva omtalat detta för eftervärlden, om
ej för att påvisa deras okunnighet, hvilka för att prisa sin vän valt just den
punkten, i hvilken hans egentliga fel låg, och för att göra mig själf rättvisa,
ty jag älskade mannen och — utan afguderi — hedrar hans minne så högt
som trots någon. Han var i sanning en hederlig, fri och öppen natur, hade
en glänsande fantasi, skarp iakttagelseförmåga och en fin form, med hvilken
han rörde sig med sådan lätthet, att det var nödvändigt, att han någon gång
hejdades: sufflaminandus erat, såsom Augustus sade om Haterius. Han hade
ordet i sin makt, och jag önskar, att han äfven ägt förmåga att alltid rätt
använda det. Många gånger yttrade han saker, som måste framkalla löje, såsom
när han till svar på dessa ord: »Cæsar, du gör mig orätt», lät Cæsar yttra:
»Cæsar gjorde aldrig orätt utom af rättmätig orsak» och dylikt, hvilket var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
