Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Andemakternas dualistiska indelning. Människosjälens ursprung och tillvaro efter döden. Olika begrafningsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 J. STADLINQ
aflidnas själar bland tschuktscherna sammanställas ofta med in-
vånarne i “öfre världen" eller “undre världen". Barn, som dö
här, födas där, och tvärtom. Norrskenet är bostad hufvudsakli-
gen för dem, som dött en våldsam död. Kvinnor, som aflida
utan män, komma till en egen afdelning af “lägre himlen", där de
fånga harar med lasso och nät. De aflidnas själar måste på sin
färd till sin boning passera genom ett land, bebodt af hundar,
boende i små hyddor. De som här i lifvet misshandlat hunden,
blifva då till gengäld bitna. Sedan mötas de af sina anhöriga
och andra, som ledsaga dem vidare. Medföra de orätt fånget
gods, tages det från dem. De aflidna anses än som välvilliga
— om man n. b. hedrar dem genom offer o. d. — än som fient-
liga mot de lefvande. Enligt en variant blifva de ett slags kelet.
Själen — uvi’rit — nämnes endast i några tschuktscher-
besvärjelser. Den anses ha sitt säte i hjärtat eller lefvern. Djur
och växter sägas äfven hafva “själ". De “själar", som till skill-
nad från den hela kroppen omfattande uvi’rit, tillhöra kropps-
lemmarna, äro mycket små och surra som insekter. Shamanen
kan kalla dem till sig och göra dem till sina hjälpandar. — “Ke-
let" anses äfven ha “själar".
När giljakens själ af den onda andemakten lösrykts från krop-
pen, sliter hon sig lös och flyr från sin förföljare till det vänliga
“bergsfolket“ eller “hafsfolket“. Därefter beger hon sig i männi-
skohamn till mly-vo (de dödas by) genom en öppning i jorden,
en värld motsvarande vår. Men då vi ha natt, ha de där dag;
de som varit fattiga här, bli rika där, och tvärtom; och äfven där
drabbas människan af sjukdom och död, men dess tillvaro är där-
med ej slut. Från mly-vo måste nämligen själen flytta till en
tredje värld o. s. v. tre hvarf, hvarunder själen blir allt mindre
och mindre, tills hon blir som en liten fågel eller mygga och
slutligen som ett stoftkorn. Stundom födas själarna — hufvud-
sakligen kvinnornas — på nytt på vår planet och genomgår en
oändlig serie förvandlingar.
Äfven bland ostjakerna genomgår den aflidnes själ en mängd
förvandlingar, tills den slutligen inkarneras i någon insekt. Flera
andra mycket primitiva drag i ostjakernas religiösa föreställningar
synas förråda en viss likhet med fornasiaternas.
Enligt en variant af altaiernas föreställningar om lifvet efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
