Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Shamanen i verksamhet. Iakttagelser bland dalganer, jakuter och tunguser på tundran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SHAMANISMEN I NORRA ASIEN 99
Bland jukågirerna sker shamaneringen i regeln påföljande
sätt. Den som tillkallar shamanen för hans trumma med sig
hem, hvarefter han som offergåfva kastar en bit talg eller annat
smakligt födoämne på elden (åt eldens ande) och därpå torkar
trumman framför brasan. Shamanen infinner sig senare. Innan
han börjar shamaneringen, tillsnör han remmarna på sin fotbe-
klädnad och sin öfriga dräkt, likasom beredde han sig till att
begifva sig på resa, hvarefter han sätter sig på tröskeln med an-
siktet vändt mot dörren. Hans biträde räcker honom då hans
shaman-mössa, försedd med fransar af läderremmar, som hänga
ned till bröstet, samt trumman och hammaren (trumpinnen). Så
börjar shamanen traktera trumman, under det han hvisslar och
skriker, härmande vilddjur och fåglar. Småningom tilltaga trum-
slagen i styrka, hvarpå shamanen börjar sjunga, frammanande
aflidnas andar, d. v. s. skyddsandar, af hvilka hvarje shaman har
några särskilda. Några af dessa äro “gosse-andar“, andra “flick-
andar“. Shamanen sträcker nu ut hufvudet genom dörren och
super in luften i kraftiga drag, och därvid inträda andarna i honom.
Så inträder han i rummet med ögonen vildt rullande och tun-
gan till hälften utsträckt. De ord, som nu gå öfver hans läppar,
äro icke hans egna utan den inspirerande andens, som talar ge-
nom honom. Om shamanen kallats till att bota en sjuk, åda-
galägger han först sjukdomens orsak. Och då denna vanligen
består däri, att patientens själ lämnat honom och begifvit sig
lande; venerna svälla långsamt, och blodomloppet stegras. I shamanen inträ-
der nu guden; alla hans ord och åtbörder tillskrifvas nu icke shamanen utan
guden. Genom luften skära genomträngande skrik: “Koi-ay, koi-ay“! (Det är
jag, det är jag). Guden anses på detta sätt gifva sitt annalkande tillkänna. Då
nu shamanen besvarar frågorna, hvälfva sig hans utstående och uppspärrade
ögon såsom på en vansinnig; hans röst blir onaturlig, hans ansikte blekt, läp-
parna blåa, och hela hans utseende påminner om en vansinnig i högsta stadiet
af raseri; svetten prässas ur alla porer, och ur de utspärrade ögonen flöda tårar,
hvarefter anfallen börja aftaga. Shamanen ser sig omkring med en stel blick,
och guden säger nu: “Jag går bort“! De konvulsiviska rörelserna upphöra lik-
väl först efter någon tid.
Bland karenerna i Indien “bringar sig spåmannen (shamanen) i clairvoajant
tillstånd", säger en författare. “Han själfver öfver hela kroppen och i alla lem-
mar, rullar på marken, och anfallen kunna vara så svåra, att fradgan står ut ge-
nom munnen på honom. Då han’ uppnått det behöfliga stadiet af exaltation,
lugnar han sig och uttalar förutsägelserna".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
