Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det låg något surt, inbitet i draget kring hr Algotsons
tunna läppar. En ond ande hade smugit sig in i
församlingen sista tiden, ett stumt trots liksom, och det
blefve att knäppa till utan vekhet. Det var icke något, man
kunde taga på, men det kändes i luften, i den trumpna
tystnaden, när det blef fråga om kommunala saker och ting,
hvilka förut fallit af sig själfva, emedan prästen velat det.
Det märktes mest bland de yngre. Här om dagen t.
ex. Det var nattvardsgång i annexkyrkan. Han, Algotson,
hade förbjudit Nilsson fiskare nere från Blekvik att gå till
skrift, emedan han svarat prästen uppstudsigt och
oför-skämdt, när denne skulle döpa ungen hans. Prästen
yrkade på, att flickan skulle heta Karin, och fadern ville ha
henne döpt till Konstantia Eleonora, för det ena hette
farmo ra, flickans, och det andra det fartyg han, Nilsson,
seglat med i sin ungdom. Pastorn sade att det var högfärdigt
och Onödigt, men Nilsson blef häftig och svarade, att det
angick inte pastorn med flere ohöfviska ord. När så faddrarne
voro samlade och döpelseakten i gång, öfvergöt Algotson
barnets hufvud med vatten och sade: Jag döper dig — det
var så tyst, att man kunde hört en knappnål falla till
stengolf-vet — Karin. Så såg han skarpt på Nilsson, som blifvit
blek, och därmed var den saken gjord, och ingen kunde
göra något vid det. Men efteråt i veckan tog Nilsson till
att dricka, pich i fyllan mötte han pastorn och sade honom
uppstudsiga ting och grät af ilska.
Därför hade nu v. pastor Algotson förbjudit Nilsson
att komma till skrift sistliden söndag. Men Nilsson hade varit
styf, han infann sig ändå till skriftermålet, och när
natt-vardsgästerna gingo fram till altaret, följde han med och
knäböjde vid ringen.
Kanske hade Algotson förutsett detta, ty plötsligt steg
Johan kyrkvaktare fram öfver korgolvet — ditåt där Nilsson
låg. Och när han sedan vände åter, ledde han i kragen
en stretande, blossande och häpen en, hvilken han knuffade
framför sig och nedsatte i första kyrkbänk. Men, o
bestörtning! Det var icke Nilsson i Blekvik, det var den beskedlige
Kristian i Seby. Nilsson och Kristian lågo bredvid
hvarandra och voro mycket lika och kyrkvaktaren hade gripit
miste.
Efter detta hade Kristian inte kunnat förmås att mottaga
Herrans heliga nattvard, det hjälpte icke att Algotson kal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
