Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Höstarna är hon alltid värst. Annars kan hon vara
klok, ja, riktigt listig och inställsam. Men arbeta är hon
ej stor på, hon tigger hälst.
Det går så mycket sägner om henne. Somliga tro det,
andra inte. Endast böljorna, himlen och vindarna veta,
hvad som är verkligt. De veta, hvad dåd som gjorts.
De veta, hvad tankar som födts i denna vilda, dunkla själ.
Jag skall berätta en natt ur hennes lif. Det är en bland de
många.
Det var om hösten för länge sedan.
Det hade dånat under hafsytan två dagar förut, måsarna
hade skriat vildt och nästan släpat de flaxande vingarna i
det mörka, oroliga vattnet, solen hade gått ned kvällen förut
omgifven af en bred blodröd ring, månen hade under sista
nytändningen aldrig visat mer än halfva skifvan, Nils Dorthi
hade tre dygn plågats af gikt i vänstra benet — korteligen,
man kunde med visshet vänta storm.
Och natten förut hade det börjat. Susande hade han
kommit på starka, ursinniga vingar, allt högre hade
böljorna stigit, skiftande från grå till svartgröna. De kommo
utifrån — långt borta under Norges västkust — jagade
hvarandra, fräste hvita i bränningarna, vräkte våldsamt upp mot
den klippiga stranden på Bråtön, som var bland de
yttersta skären och tog emot första stöten. Våg på våg sköljde
öfver bryggan på nordvästra sidan. Det knakade och tjöt
i båtskjulet. Kättingen, som dörjebåtarna voro bundna med,
rasslade och slog upp mot bryggan. Som nötskal lyftes
och sänktes de förtöjda småbåtarna. Det sjöng i fjället,
ett underligt, pipande, ängsligt sjungande. Vinden svepte om
fjällkanterna och jagade på den magra heden, så att de
kortväxta rönnarna sletos vildt hit och dit.
Det är nu många år sedan den aftonen, och många
stormar ha sedan dess farit fram och ryckt af spirande och
vissnade blad och grenar i den lilla täppan, som man med
otrolig möda sökt hålla vid lif på öns sydkant. Men det
finnes de, som ändå minnas den. Himlen var så säregen.
Än var det bländande ljust öfver all denna tjutande,
skummande, nakna ödslighet, än blef det alldeles mörkt. Svarta
skyar jagade hän öfver månskifvan, andra mötte och bredde
nattens dunkel öfver jorden.
Då dagen bröt in hade det något mojnat af, men fram
mot kvällen tog det vid igen och lofvade en natt så god som
den föregående.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
