Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ön var folktom på sidan, som låg åt hafvet. Å andra
sidan inåt fjorden bodde jaktlöjtnanten med sin familj, på öns
midt några kaptensfruar.
Annars var det ej stort mer än en enda stuga vid
stranden på nordvästsidan.
I ett litet lågt fönster glimmade rödt eldsken och lyste
långt ut öfver de hvita bränningarna. Det fladdrade
oroligt.
Blåsten låg rätt på, ruskade i brädväggarna och silade
in genom alla springor. Gardinlappen flämtade för
fönstret i bästa kammaren, som för öfrigt ej vette ut åt hafvet
och i skorstenen pågick ett helvetiskt hvinande och tjut,
hvilket inne i stugan tog sig ut som alltför starka toner på
en eolsharpa.
Det var icke lätt att underhålla elden, och det togs
heller icke nådigt upp därinne.
Köket var ett stort lågt rum med en väldig öppen spis
och fiskredskap strödda rundt omkring. Framför fönstret
stod som vanligt i skärgården en lång stel träsoffa. Midt
emot en gulmålad skänk och ett stort klockfodral med
silf-vergrå urtafla. Några trästolar, en högt upptornad säng och
en väldig vad utbredd framför soffan på golfvet fulländade
inredningen.
En storvuxen kvinna stod vid spiseln och sökte få bukt
med de flämtande lågorna. Något groft och rått låg i
uttrycket af hennes ansikte, som hade framstående,
svartmus-kiga drag. Ögonbrynen voro tjocka och sammangrodda,
underkäken stod något fram. Det kolsvarta håret låg ned i
pannan, som var låg med ett jämt, vackert hårfäste. Det
fanns någonting mer, som var vackert hos henne, och det
var tänderna. Tvänne rader af bländande, blåhvita pärlor.
För öfrigt var det en typ af en till kvinna förklädd karl.
Än sittande på golfvet, än liggande framstupa, än med
ena benet uppe på sofflocket höllo far och son på att laga
vaden. Sonen liknade modern, men hade ett fult, stripigt
skägg och ett irrande, skyggt uttryck i de små svarta
ögonen. Fadern var en vacker karl, något satt med väderbitna,
kraftiga drag, ljust, grått hår och ett uttryck af sorglöshet,
som var parad med en viss godlynt fiffighet.
— No då? sade kvinnan och vände sig om. — På ti’a
I kommer åsta’ no — silla lär’nte löba frå er i så’nt
Herrans vä’r.
— Vär’nte så viss på de’, mor, sade gamle Hans hög-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
