Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väntat, att jaktlöjtnantens fru skulle höra det också och
komma åter.
Men det var svårt att urskilja mellan stormens vilda
sjungande.
Bengta halfsprang ned för backen. Lyktan slocknade,
men hon trefvade och halkade — reste sig igen och var
så nere på stranden.
Hon sprang ut på de långsmala brobräderna och
försökte hålla sig fast genom att sno kjolarna tätt om sig.
Vågorna sköljde öfver fotterna. Det knarrade och knakade
i pålarna, och sjöboddörren, som sprungit upp, slängde
fram och tillbaka, medan långlinan filade och regelmässigt
dängde mot den rangliga bryggan, hvar gång vågsvallet
vek tillbaka.
Hafvet låg som ett enda fradgande skum vid
bränningarna. Annars var det grågrönt. Molnmassorna lågo tungt
öfver. Endast på ett ställe lyste det blekgult — just öfver
bränningarna. Fyren urskildes matt, medan vinden
ursinnigt klagande tjöt och svepte om hvarje föremål den kunde
få tag uti.
Bengta höll jämnvikten och satte händerna för sig som
skygglappar för att se. Det skarpa kustboögat varsnade
genast en svart, rörlig punkt några famnar från land. Den
krängde och for upp och ned, hit och dit, den kom närmare,
— och åter ljöd det dofva ljudet, genomskärande
stormvinandet.
Punkten blef nu tydligt ett fartyg, som stod midt i
bränningarna — utan styrsel och riktning likt ett flarn.
En underlig känsla kom öfver Bengta. Det här var
just hennes väder. Hon tyckte om det och var aldrig vid
riktigt godt humör, när hafvet låg lugnt, och solen sken.
Något af stormens hejdlösa framfart kom i hennes sinne.
En kittlande känsla, som om blodet blifvit till eld och på
en gång rusat till.
— Fan anamma, sade hon och ryste lätt.
En våg sköljde öfver fotterna, och strax därpå sprang
hon tillbaka på stranden, hukade sig ned med kjolarna
mellan knäna, satte båda händerna hopknutna för
munnen och utstötte ett groft, genomträngande tjut, som skar
genom blåsten som en mistlur.
Hon gjorde om det två gånger och bytte därpå
ställning, flyttade händerna till öronen och lyssnade.
Där kom ett tydligt svar — ett långt, ihållande sjö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
