Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och angifvit honom för att han onsdags afton varit rusig
samt bedt, att han måtte bli nekad att anamma Herrans
lekamen och blod. Olle var en af de styfvaste, som ännu ej
böjt sig.
Så det var nästan litet vågadt. Fru Brogren hade också
ett ögonblick tänkt på de två vadmalskostymer, som han
beställde årligen och fruktat litet — — — men en sådan
frestelse hade besegrats. Det stod mer än så att vinna, det
var Herrans sak. För resten var det icke sagdt, han skulle
få veta, h v e m som–
Och ute hvilade allt i middagssteket. Nere vid
sjöbodarna hängde barbenta pojkar öfver bryggorna och metade
krabbor. Fjorden var blekstill och skären insvepta i lätt
solrök. Solen gassade på splintvedshögarna, uppstaplade
här och där och spärrande vägen på den smala, krokiga
strandgatan. Skepparne, som kommit med vedskutor, lågo
raklånga och snarkade ofvanpå pliktluckan, medan några
tuppar gingo omkring och golo och snokade bland skräpet
i prången mellan strandstugoma. Man hörde knappt något
annat ljud. De fleste af karlarne voro ute med makrillvadarna,
och kvinnfolken sutto på stugutrapporna och stickade.
Men Tore-Peter med Kristin Dörth bredvid sig körde
långsamt vägen framåt. Solen brände på ljungmarkerna och
de vilda, låga bergknaltarna. Hafren stod mogen här och
där, men hvetet var nästan bärgadt alltsammans.
Peter försökte få ur Kristin hennes ärende. Men det
lyckades blott till hälften. Det var ändå tillräckligt, för att
han skulle känna sig laddad med goda nyheter till
hemkomsten.
— Tack Peter, sade Kristin och steg af vid grinden.
— Tack sjöl, Kristin, svarade Peter och grinade litet
mot solen. — Bare ho’ ente ställer te’ nogge domt no, en
ved så lide’ hö’ de’ kommer å allt snack.
— Åh, sade Kristin långdraget och låste igen grinden.
Men det var liksom något suttit henne i halsen, då hon bad
att få tala med herr prosten.
Tore Peter fortsatte långsamt vägen uppför kyrkbacken.
Han hvisslade smått och tänkte på, huru det skulle bli »te’
körka» i morgon.
5*C *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
