Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denne smålog trött.
— Ja, bror har verkligen icke så orätt, det ska’ bli skönt
att få sin lilla smörgås. — Det blef långt det här.
Och så rullade den vackra köpenhamnsdroskan vägen
framåt till Löfhede, där herr Norman i dag såg de båda
prästerna i Lodde jämte några få andra på middag.
Icke för att herr Norman var särdeles svag för präster.
Han hade >en ful ovana att svärja vid hvartannat ord och att
berätta fula ungkarlshistorier, hvilket han rakt icke kunde
lägga band på, och det passade ju icke ihop med präster.
Visserligen brukade hvarken prästen eller kappelanen säga
någonting utan blott småle helt svagt, men det uppstod bland de
andra vanligen en stel tystnad, som verkade otrefligt — och
därför som sagdt var det besvärande att umgås med
svartrockarna. Men han var i detta som i så många andra fall en
korrekt man. Hvarje söndag förekom han i främsta bänken i
kyrkan, till hvilken han själf bestått den vackra predikstolen.
Han tålde aldrig att höra talas om frikyrkliga tendenser och
inbjöd regelbundet prosten till middag hälgdagarna, något som
lika regelbundet med största artighet afslogs. Prosten hade
klen hälsa och middagarna på Löfhede voro kända.
Dessutom gick han ogärna bort söndagarna, vissa partier sågo
snedt på sådant, det var verkligen svårt ändå att göra alla
till lags inom denna osympatiska skärgårdsförsamling.
På ömse sidor af vägen sträckte sig ödsliga ljunghedar
och låga, fula klippsträckor. Knappt ett träd syntes.
Sydvästan brukade göra sin razzia vår och höst, och efter den
betan var det slut på hvarje gryende förhoppning. Endast
tre urgamla pilar sträckte sig på ett ställe öfver landsvägen.
De voro djupt krökta, alla åt samma håll.
Prosten kände sig illa till mods, när han såg ut öfver
ödsligheten; i dag föreföll den honom pinsammare än
någonsin. Han kunde icke med kustlandet, icke i något
af-seende. Hvad fick han icke svälja dagligen af råheter! Hela
befolkningens karaktär var honom motbjudande. Tvärhet,
ordkarghet, hänsynslöshet mötte honom öfverallt, både hos
ståndspersoner och allmoge. Ståndspersoner — ja, kunde
man ens —
Han vände sig litet häpen om mot herr Norman, rädd
för att i tankarna rent af ha talat högt. Norman såg dock ut
alldeles som vanligt, mycket värdig, ja, nästan förnäm med
sitt långa skägg och sin bleka hy. Men det var den
akademiska bildningen som fattades — ja, som fattades öfverallt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
