Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skeppsredare Nilsen sade för att något skulle sägas,
då det nu som vanligt där i huset ej kunde ifrågakomma
ett egentligt samtal:
— Ja, goodtemplarna ha inte stor framgång hvarken
här eller nere i B-stad.
— O nej — jag förstår inte, månne det inte kan bero
på, att så få af dem, som ha inflytande, ställa sig i spetsen,
eller åtminstone ge sitt stöd?
Fru Törner var blossande röd men såg oförfäradt på
sin granne.
Först blef det dödstyst. Herr Norman bligade
allvarsam och hostade hårdt.
Det var icke första gången han blifvit missnöjd. Redan
ett par gånger förut hade han måst knäppa åt, ja, en gång
hade han sagt rent ut på sitt rättframma sätt, att fanken i
mej får inte frun lägga bort att tala så där öppet om
saker, som inte angå frun, annars bli vi inte i längden vänner
nere på kontoret.
Nånå, kanske hade han förgått sig den gången, men
hans sätt var nu så där, folk fick ta honom, som han var.
Annars tyckte han inte illa om människan, hon var glad, och
Norman tyckte om glada fruntimmer. Det var nära på, att
att han en tid haft vissa tankar på hennes person. En
tref-lig och bildad människa — men inte fruntimmer, som slogo
sig i slang om karlaffärer, disputerade, bråkade, inte på
villkor! Nej, hon kunde kanske göra lycka — men akta sig
skulle hon.
Prosten såg först upp, blickade litet omkring sig, lade
ned gaffeln och vände hufvudet mot fru Törner.
— Jag tror rent ut sagdt, min bästa, att vi kunna hitta
på nyttigare och bättre saker att använda våra krafter på.
— Är fru Törner själf goodtemplare kanske?
Pastor Eriksson såg åter utan att vända på hufvudet
åt sidan och talade långsamt med ett blandadt uttryck af
ironi och envishet i stämman, som var honom eget.
— Nej, visst inte, jag bekänner öppet, att jag inte har
kraft, ännu åtminstone, men jag hoppas få, det har all min
sympati, ty det går just rätta vägen detta — inte genom
maktspråk — från folket själft går det ut, och det är så
stort tycker jag, att de stackrama själfva söker sitt väl och att
krafla sig upp, jag tycker det är förfärligt, gudlöst riktigt
att stå dem emot —
Det var värdt att se allas häpnad. Fm Törner lekte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
