Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars var tämligen rörd och lyftad af tre buteljer öl och alla
vackra flickor, han skådade, så tog han Anna Maja kärligt
i handen, sköt mössan på sned och ropade hurra, ända tills de
stannade och stego af. Sedan bjöd han henne på en kopp
kaffe, köpte ett grant hårnät och två sjainålar, och dansade
med henne om kvällen den ena dansen efter den andra.
Det kunde Lars nu ha gjort för hvem som hälst, men
hvad han icke hade gjort för hvem som hälst det var att fria
högtidligt och ordentligt. Anna Maja hade förstått att fånga
honom. Hon smög sig tätt intill honom och såg så ofta
på honom med stora ögon och småpratade på sitt stilla, tysta
sätt, tills han blef alldeles yr i hufvudet och gaf sig på nåd
och onåd. Lars Christersson påstod väl sedan, att »hva’ skulle
han gere ? det kunde no hvar å en se, att ho’ va’ förryckt i’n
rent å.» Men Anna Maja bara smålog. »Skäms me’ sej, min
far», sade hon. Hon visste i alla fall, hur det varit. Och
då gjorde det ju ingenting, hur mycket andra visste eller
icke visste.
Och så gifte Lars Christersson sig. Icke hade han
egentligen klart för sig, hvad han skulle föda hustru med, ty
han var trött på sjön och längtade efter ombyte, men han
tänkte, att det väl blefve någon råd.
Nu flyttade han till Norge. Först gaf han sig till
stenhuggare, och det gick rätt bra. Men så en gång hade han
sagt en kvickhet om ägaren till stenhuggeriet och det gjorde,
att han kom därifrån. Så började han med litet af hvarje,
blef halflottsman för en sillvad, gick och dref en tid, fiskade
en smula, for mellan Drammen och Kristiania med en
vedskuta och tänkte därefter slå sig på sillsalteri.
Men det blef ingenting af, ty Anna Maja låg öfver honom
med böner, /olch så flyttade de tillbaka till Sverige igen.
Hur de egentligen haft det i Norge, det kunde ingen
få ur Lars Christersson. — Åh de’ va’ änna galant, sade
han alltid och knep ihop munnen, så att ansiktet fick det där
uttrycket af halft putslustighet, halft ironi, som flickorna
tyckte var så »fäle grimt.»
Men Anna Maja sade icke så. Hon såg på folk med
sina stora, litet fuktiga ögon och blickade därpå hastigt
åt det håll, där Lars satt. Och så började hon berätta tyst,
stilla och omständigt. Hon prisade ödmjukt och vackert alla
goda människor, som räckt dem en hjälpsam hand, men när
hon slutade, hade man det intrycket, att hon just nu, när hon
talade, var som aJJra. mäst i behof af hjälp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
