Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
son förlägen, nog ä’ hon konstig till humöret och inte har’n
tack om man vill hjälpe’na just, det kan nog vara sant.
Den lilla klarögda skollärarfrun hade kommit in från
köket och satt och vred sig nervöst på en stol nere vid dörren,
det var, som hon ville afbryta. Slutligen sade hon kort:
— Jag tror det ä’ lättare för oss att vara ödmjuka än
för henne. Hon har haft det mycket besvärligt, och hon ä’ så
förfärligt fattig.
— Hvad menar du, kära Eva?
Pastorskan vände sig häftigt om och rodnade djupare
— man brukade märka att hon blef ifrig på hennes stegrade
färg, annars förblef tonen vanligen behärskadt blid.
— Skulle inte hennes fattigdom just ha lärt henne
ödmjukhet? Böja oss få vi väl alltid, isynnerhet vi fruntimmer
— böja oss djupt för Herrens tuktan.
— Ja, det får jag då säga, afbröt fru Enberg med
sina små bruna ögon tindrande af förargelse — att högfärd,
när man ä’ en sån’n fattiglapp, det ä’ då så en kan gråta åt’et.
Det kan harma en in i själen att se den lilla gå där rak som
om en hade gjort’na något för när. Har’en inte försökt att
bjude’na till sej både när en haft kött och andra stärkande
saker i huset, och har en inte försökt på alla vis att vara
emabel och skickafna godbitar? Herrskapet vet väl hur
de’ va’ här om da’n, för det vet nu hela strand’na snart, och
vi ä’ då me’ di siste ändå, som ho’ gjort så där me’. Jag
säger till Anna, tösen min — gå nu, säger jag, till mamsell
Kneipe och fråga’na om ho’ vill komma och äta biffstek, för
det ä’ riktigt stärkande för mamsell Kneipe, som har så
ondt om’et, sa’ jag. Å så ger hon sej till å svare tösa: Nej
tack, hälsa din mamma å säg, att vi ha så olika åsikter,
säger hon, och vi sympasera inte, så jag skulle skämmas, om
jag åt hennes bröd mer, säger hon. — Har herrskapet
ändå hört maken? Skämmas å äta mitt bröd, åh nej,
det behöfs då Qud ske lof inte och slippa ska’ hon, det
lofvar jag.
Fru Enberg fnös af förbittring.
— Att tänka sej gamla människan, och de’ när ho’ ä’
så fattig, att ho’ lägger sej te sängs si’r dom bara för å inte
kännat så ille.
När fru Enberg förifrade sig, blef språket vanligen icke
så vårdadt utan antog lätt en genklang från svunna
enklare tider.
— Jag säger — sade den lilla skollärarfrun med kraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
