Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rönnen i fjällväggen.
Nordvästan förde det på sina vingar öfver hafvet från
norska landet. Först starkt, så att det flög öfver Kattegatts
sjudande, hvitskummiga böljor, sedan slappare och svagare,
tills det vid början af skärgården stannade af i farten,
hvirf-lade om en stund i den disiga vårluften och så började
sjunka fjäderlätt, omärkligt, långsamt.
I Lässöfjord var det nära att falla i, men en liten vindpust
kom och dref det ett stycke fram till sundet, hvarför det
kom att hamna just här, där den raka fjällväggen sköt ut några
tum, och där det fanns litet mylla och en smal torfremsa.
Skäret var brant, stupade rätt ned, och flere alnar uppåt
från utskjutningen reste det sig stuprätt igen. Ingen
männi-skofot kunde trampa den lilla jordbiten, och ingen människa
hade heller tänkt på att göra det. Någon ära skulle ej vunnits
därmed, det var bara ett naket, brant skär i en ödslig fjord,
som icke låg i allmänna segelleden, det var ingenting att våga
ben och nacke på.
Fröet sjönk sakta ned. Vårrägn kom, och sommarsol
brände i veckor på de kala klipporna och de magra
dalkju-sorna emellan. Så kom regn igen, och upp sköt en liten
spira på klipptungan. Den växte i höjden, och då solhvarf
kommit och gått, lyste rönnen långt ut i nästa fjord, vaggade
med sina klasar öfver stupet och böjde sig för nordan och
nordvästan. För de andra var han skyddad.
Det fanns inte mycket att se härute. Bara himlen, vattnet
och trankokeriet midt emot på det långsträckta Lässöskäret.
Någon gång kommo äjderflockar simmande in från nästa
fjord, de gamla först och därefter alla ungarna, och modern
lockade på dem med skri, skarpa, skärande som en
människas i sjönöd. Men de trifdes ej i sundet, vattnet hade som
oftast en frän, fet smak och lukt af allt det vidriga tranaf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
