Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så steg en af karlarne i land, släpade sig med de
tunga stöflama uppåt hällen och skrek och ropade på Jensen,
som alltid somnat inne i magasinet.
Ute på backen stod den väldiga kitteln i lä under ett
klippblock. Bränsle låg tillreds inunder.
Jensen kom yrvaken ut och mottog trumpen och
ord-karg alla skällsord, medan han tände på.
Så började uppskoflingen och uppbärningen. Det gick
friskt undan, ty det var kallt, och man skulle hinna med att
se till vaden igen, innan morgon bräckte.
Man kastade sillen, som hon var, i den stora kitteln —
ohoj. Hon försvann i det mörka gapet, och innan karlarne
gingo ned, togo de sig en värmare vid brasan, stampade med
fotterna mot hällen, slogo hop händerna, så att det sjöng.
Anamma den nordvästan!
— Når kommer’n? mumlade Jensen surmulet.
Det gällde skutan, som skulle lasta tran nästa resa. Det
förstodo de också godt.
— Han var synlig förleden natt ve’ Mistskär, sade
någon. Han har förlig bris, så jä’ tänker vi har’en når som
hälst.
Jensen brummade.
— Så ved jä’ han får vänta, en får no ge’n full last,
lige mygge ska’ han ha för’et.
— Ja ja, blir väll me’ de’ Mats, jä’ tänker Höglund
si’r inte no’t om de’, han har jaggu göd t, där han ä’
därinne.
Karlarne skrattade. Men vadbrusen, Peter Olsson, som
nu klarade fallen, blef arg, han visste, att de haft mening
åt äldsta dotter hans i Mörvik, och därför svor han till:
— Ti still me’ er, fan anamme så’nt käringsnack då.
Det blef bara råa skrattsalfvor. Så voro seglen hissade,
och båtarna sköto ut.
Jensen gick upp och lade på mer bränsle. En frän,
vämjelig lukt hade redan utbredt sig. Öfver kitteln stod som
en sky af fet ånga. Hade man stått där en stund och kom
i frisk luft, satt lukten kvar i näsborrarna, på huden, i
kläderna. Man förde den i hela dagar med sig, allt luktade tran,
allt blef till tran, öfver vatten, skär, båtar och mosse lade
sig som ett fett genomträngande os af tran.
Men gamle Jensen stultade omkring bland fat och
fisknät och skräp inne i magasinet. Han var inpyrd med tran-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
