Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men träffades ibland inte hemma och låg för det mesta ute
på sjön. Gjorde han något, tog han dock i för tre.
Gamlingen mumlade en hel hop, men han kunde aldrig
komma ut med att tilltala Ola. En dag, när denne ville ut och
segla, tog han dock pipan ur mun.
— Hörre menar du fö’a ska’ komme ifrå då? Udan
så ä’ allt han därbörte den, som tar’et.
— Åt h—te, svarade Ola och klarade skotet. — I
kunde la’t mej bli på sjön, far. De’ ska’ tusan kruse bönnane.
Jensen satt och stirrade efter honom, där han seglade,
så att sjön slog in i lovart och seglen ströko utmed vattnet.
Ola var nu rent öfverdådig till att segla, det sade alla. Men
det var för galet det här.
Han såg på Jans kvarn, som gick, så att det sjöng och
susade om vingarna i den starka vinden. Dörren stod
öppen, och han kunde se den lille karlen röra sig flinkt och
snällt därinne.
Tusan att ge sig från kvarnen och på sjön i så’nt
väder! Sinnet rann på gubben, så att han vardt blek i
ansiktet.
Det var söndagen efter detta, som prästen lyste första
gången i kyrkan på fastlandet för mjölnaren Jan Persson
och jungfru Lena Olsen, yngsta dottern till Peter Olsen i
Mörvik.
Det blef ett pratande ute på kyrkbacken den dagen.
Ingen hade haft besked på detta, man hade icke ens pratat.
Det hade gått så tyst och stillsamt, — ja, den Jan! En
kunde då säga, han gjorde skäl för öknamnet sitt.
Nu stod han så stilla på kyrkbacken, men ansiktet sken
af glädje. Det var många, som tyckte, att de nu först visste,
hur Jan såg ut i synen. Det lyste ut af ett par små bruna
ögon, medan han gjorde sina idkeliga bockar, när folk kom
fram och gratulerade.
Lena stod en bit ifrån och var helt röd. Det var en
vacker flicka med hårfästet långt ned i pannan och snörrät
bena midt i det mörka håret. Hon såg så sedig och hygglig
ut men log beständigt.
— Jaså Lena, sade någon, de’ hade då ingen trott dej
om, trösta dej för Ola du, no lober’n väl från veddet.
— Usch då, sade Lena och log, den välingen vill en
väl inte ha å gäre me’, så svär som han ä’ te’ å dricke.
Ola var icke i kyrkan, och när han fick veta det på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
