Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att komma hem igen, Lena skämdes att landa i Blekvik
med honom, och nu kunde Jan hjälpa henne, om det blef af
nöden.
De klarade udden med ett slag och styrde rätt på
skäret.
Herre Gud, hvad tänkte han göra, den galningen.
— Ola — Ola hör han mej, se så, no styr vi pent
tebaks in på Lässö.
— Ne’ så mi själ, no ska’ vi pelle rönnebär, kan du
se’a, hurre ho står där å blänger, hva? Jessos i mej, nu ska’
jä’ allt ta’a.
Lena ropade:
— Ola, Ola, för Guds skull, vär då inte gain. Hjälp,
hjälp.
Hon skrek ut öfver vattnet och såg Jans båt snabbt styra
mot dem.
Nu var han nära inpå.
— Jan — Jan!
Men det gjorde det icke bättre. Ola hade firat ned
foc-ken och kastat linan om några stenar. Nu började han
klättra upp för bergväggen.
Han gick på blindt, vettlöst, halkade ned, men
kraf-lade sig upp igen. Ruset ökades genom rörelsen, han svor
och lallade.
En vindil svepte tjutande om fjället. Ola fick fatt i
några grässtrån på en torfva strax nedanom rönnen och drog
i dem. Så lossnade torfvan, och han störtade ned,
balanserade några sekunder på en klippsten, men kunde icke
hålla sig kvar, nyktrade till, ropade »Lena» — och föll i
vattnet några famnar från båten.
Lena kastade ut årorna, men han nådde dem ej, än ett
tag syntes han öfver vattnet, sjönk så ånyo och försvann
för alltid.
Först fem minuter därefter kom Jans båt fram.
Och efteråt menade folk, att det tagit honom en
besynnerligt lång tid att nå dit, så nära som han var.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
