Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
foro rundt och så plötsligt hela skocken ned för backen, rädd
och uppskrämd, jagad af vårens unga makter.
Hela nättema utefter var ett väsen och lif, hundskall
och klagande tjut från sjön. Folk steg upp och gick ut på
trappan, svor och dref hundarna bort, det var icke möjligt
att få en blund i sina ögon, och man gjorde ett heligt löfte,
att när dagen kom–det var ju att bli galen af allt detta
larm! Men icke väl hade man krupit ned och lagt sig, förrän
det var där igen, först långt fjärran ifrån, ett långt outtröttligt,
ihållande skall — man låg och väntade i nervös spänning,
skulle det dö bort, Herre Gud så skönt! men det kom igen,
närmare och närmare, obevekligt, tills det var midt framför,
starkt, utan att taga af. Och då fanns ingen annan råd än att
stoppa till öronen och försöka somna framåt morgonsidan.
Upp ifrån landet kommo forbönder ned till stranden
för att slumpa sig till rester af sämre vadsill för 40 öre tunnan
till gödsel. Det dundrade där de körde fram öfver den
torrhårda, steniga vägen, och bönderna svuro öfver vädret, de
ville ha snö, frost, »har’en sett sö’nt nogge te vär da?» Och
i den trånga backgatan stannade lass vid lass, det dracks öl
inne i krogsalen, och fiskrarana betalade, men bönderna
bjödo dem med som gäster, det var icke lofligt på annat sätt.
Bönderna prutade på sillen, och fiskrarna påstodo, att det
ingen mening var i sådant — 40 öre tunnan, den kunde så
godt ligga i sjön. Men bönderna voro sega, och så fingo de
sin vilja fram. På den affären skulle man dricka en hel öl.
Fiskrama betalade, bönderna bjödo.
Men i de bättre stugorna väfdes af alla krafter. Det
var att passa på för blekets skull, medan solen var så stark.
Kanske kunde man hinna få ned blaggarns- och lakansväfven
till de utfarande karlarna, så att sömmen kunde göras undan
på eftervintern, vintern som naturligtvis skulle komma. Därför
voro väfstolarna i gång, och man hörde trampet genom de
halföppna dörrarna gatan framåt.
Och ut ur stugorna vältrade högar af ungar, som skreko
och skrattade i solljuset. Magra, gulbleka ungar med
hungriga ögon och fräcka ungar med fula ord i munnen och små
flickor, hvilka höllo hvarandra hårdt i hand och rädda sprungo
uppför backen till ljungheden, som låg torr och knastrande i
solljuset under fjället.
Och de minsta små kröpo upp och skreko i vild
förtjusning öfver fåren och solen och grisarna och stickorna
och gamla skosulor och vadstumpar, som de hittade under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
