Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klämdt söndagstyst på stranden, hon hade hälst velat
arbeta den dagen liksom de andra, om det icke varit syndigt.
Men det hon läste, hade hon sina bestämda åsikter om.
En bok af Florence Marryat: »Elfrida eller Kärlekens
Förvecklingar» tyckte hon mycket om. Den handlade om en ung
kvinna, hvilken gifter sig utan kärlek med en lättsinnig,
brutal man, som t. o. m. slår henne. När hon därefter
förälskar sig i en ädel och utomordentlig man, tillbakavisar hon
honom efter de förfärligaste marter och återvänder i ödmjuk
uthållighet till maken, hvars själfviskhet är otrolig.
Anna Olséns kinder glödde, när hon slutat boken, och
ögonen lyste stränga och bestämda.
— Det var en utmärkt bok, sade hon sedan. Hon
gjorde alldeles rätt, just det som ä’ svårast ska’ man
öfver-vinna, jag tål inte, att man inte gör sin plikt.
Också var det rätt egendomligt, att hennes val föll på
Janne Bovik, ty de voro ju raka motsatser.
Hon hade lefvat hela sitt lif härute vid fjorden med
tankarna inom strandgatan, en liten trång, enformig krets af
tankar med få ord eller många ord om få tankar.
Vanligen en jämn enformig stämning i sinnet. Det
tunga, enformiga i lifvet rundt om gjorde nerverna starka. Det
hade icke funnits något i hennes värld att blifva mycket
glad öfver men ingenting heller, som gjorde sorg. Och
under allt växte hon stor och kraftfull, frisk och blodfull.
Kärleken bröt fram som fullt starkt solsken öfver vägen.
Det blef så underligt rikt. Men så kom skilsmässan, och
så var det att återgå till det gamla.
Om vårarna började ångbåtarna anlöpa två gånger i
veckan. Några nyfikna ansikten nedblickade från relingen
— så kom sommaren med sitt reglementerade öparti och
passagerarna till kustbadorten i närheten. Anna brukade
ofta vara nere och titta på. Då kände hon ibland en underlig
beklämning. Dessa förströdda, främmande ansikten fyllde
henne med en besynnerlig oro.
Det var samma känsla, som kunde falla på, då hon satt
ensam de långa vinterkvällarna i det ödsliga huset och hörde
böljskvalpet slå upp mot sjöboden och nordvästen tjuta
pipande och uthållande om gafvelhörnet — för öfrigt allt en
djup dödsstillhet. Eller under halfskumma våraftnar, då
dagsljuset dröjde öfver fjorden.
En lockande längtan efter lif och verksamhet, efter
något att kasta sig öfver, hänge sig till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
