Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu det sista året efter det mannen rest var det, som om
något nytt kommit öfver henne. En underlig lifskraft
vaknade, världen rundt om blef liten, var det dock icke
meningslöst detta: Hon så ensam — och hennes kraft så ung och
och stor!
Tidigt på aftonen släcktes ljusen, och gatan låg stilla
med sina sneda husgaflar belysta af fullmånen. Sjön var
orolig, storfjällets slagskugga darrade svart på den byiga
fjorden och dess ena hälft badade i hvitt, dagsklart
månljus.
Anna gick till fönstret för att släppa ned rullgardinen.
Men så satte hon sig ned i stället och såg med stora, öppna
ögon ut öfver fjorden.
Hon tänkte på svärmoderns många ord, på brefvet hon
fått, och på honom.
Några ord om fraktsluten och några om hälsotillståndet.
»Sjömän ha så förbaskadt svårt att klottra», stod det till
sist — en kyss till gumman, så var det slut.
Hur olika hans lif var mot hennes, ja, månne han kände
som hon numera? Han sade, att han längtade, när han var
på sjön, men han skref blott i land, och då hade han så
mycket annat att tänka på.
Så glad och yr som han var! Han ville heller aldrig
höra talas om hennes längtan. »Det gör en bara måj», skref
han.
Åh, alla bref hon satte ihop i sin tanke — men sådant
sätter man ju inte på papperet. Åh nej.
Hon satt och tänkte på, hur det skulle bli, när han kom
hem — riktigt, om många, många år. Då voro de båda
gamla.
Men vid hon så tänkte kom öfver henne en plötslig
för-tviflan. Hon gick ut i den stora salen under fjället och
vred sakta händerna, medan ögonen brände lidelsefulla.
Det hade återkommit några gånger under sista året
— som skulle det vara omöjligt att härda ut längre.
Det var synd, hon visste det. Hon hade en gång rest
upp och talat med prästen. Han hade sagt henne, att hon
måste tukta sitt sinne och för resten bedja och arbeta.
Ja, hon hade gått till rätta med sig själf, och hon hade
arbetat — men ändå kom det.
Bedja gjorde hon ock. Men det blef matt, bönen
släpade sig fram, dunstade bort i denna kraftiga, sjudande
fordran — fordran på lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
