Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jo, det är nog litet långt, och ibland blir jag
litet sömnig . . . och det är mycket roligt att leka
med pappa . . . men . . .
:— Nå, men hvarför går du då?
— Jo . . . för tant Ofelia har sagt, att Gud vill
det. Han ger oss ju allting och är så god emot
oss, och då är det ju inte för mycket, att vi göra
honom till viljes.
— Du kära, lilla, goda själ, utbröt fadern och
tog henne upp i sina armar, gå då, och bed en
god bön för din pappa!
FEMTONDE KAPITLET.
Kväkare-nybygget.
^edan Elisa en tid varit hos Van Tromp, hade
hon med sin gosse funnit en fristad hos
ett par vänliga, gästfria och ömhjärtade människor,
Simeon och Rakel, hvilka bodde i en afsides och
stilla by i en af Indianas vackraste trakter.
Kväkarne, »vännernas, »ljusets bekännare», äro ett
kyrkosamfund, som bildades i England på 1600-talet och
har många anhängare i Amerika. Kväkarne bry sig icke
mycket om lärorna men lägga stor vikt vid ett kristligt
lif. De äro bekanta för sin flit, sin ärlighet och sitt enkla
lefnadssätt. De begagna en gammalmodig klädedräkt och
kalla alla människor »du». Till slafveriet och kriget hafva
de alltid varit ifriga motståndare. — Indiana, en af
Nordamerikas förenta stater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
