Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon var omgifven af kärleksfulla och
gudfruk-tiga personer, hvilka hyste stort medlidande med
henne, och som gjorde allt hvad de kunde för att
trösta och uppmuntra henne. Och hur skulle hon
kunna annat än iinna sig väl i detta trefliga
kväkarehem, där allt var så rent och putsadt, och där
husmodern i sin snöhvita mössa och med de milda
bruna ögonen alltid var färdig att lugna hennes
angest och oro med vänliga ord?
De två kvinnorna sutto en dag i köket och
arbetade, medan lilla Harry flög som en skottspole
fram och tillbaka i rummet. Rakel satt och
ordnade en hop torkade persikor i ett blankt tennfat,
som hon hade i knäet. Hon sjmtes vara närmare
<50 år; men hon hörde till det slags kvinnor, som
blifva vackrare med åren. På hennes klara panna
var det som om orden: »Frid på jorden, kärlek
bland människorna» stått att läsa.
Den stol, i hvilken hon satt, var en högst
märkvärdig tingest. Den var nämligen litet knarrig af
sig. För hvarje gång Rakel rörde sig, lät den
höra ett: krick krack, krick krack. Men i stället
för att tycka, att detta ljud var pinande, brukade
gamle Simeon Halliday säga, att det ljöd som musik
i hans öron, och barnen voro förtjusta i knarret
från mammas gungstol. Men från den stolen hade
heller aldrig hörts annat än kärleksfulla ord och
milda förmaningar; vid den stolen hade många
bekymmer blifvit hulpna, mången sorg tröstad.
— Du tänker alltjämt på Kanada? sade Rakel
slutligen.
–––––T®–––––––––––
Halliday; uttal: Hålidä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
