Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det var du, som stötte mig utför branten,
sade Loker med matt röst.
— Alldeles riktigt, vän, och hade jag inte gjort
det, så hade du kastat ned oss allesammans. Men
nu är grollet oss emellan öfver. Vi skola sköta om
dig så ömt, som din egen mor skulle göra.
Loker suckade och slöt ögonen. All hans
kroppsstyrka var förbi, och själsstyrka hade han ingen.
Då vagnen kom fram, var han nästan afsvimmad,
och de fingo alla hjälpas åt att få kolossen upp i
åkdonet. Jims mor steg upp i vagnen och lade
helt rörd Lokers hufvud i sitt knä; de öfriga fingo
tränga ihop sig, så godt det lät sig göra.
— Tror du, att han dör? frågade Georg.
— Å nej, inte dör han, svarade Pinehas, men
han har slagit sig både gul och blå på sin hastiga
resa utför klippan.
— Det skulle smärta mig mycket, om han
skulle dö, sade Georg.
— Ja, jag medger, att det inte är vidare
tref-ligt att vara med och ta lifvet af folk, anmärkte
Pinehas.
— Hur skola vi bära oss åt med honom nu
då? frågade Georg.
— Vi få ta honom med fram till Amaria’s; där
finns en gammal kvinna, som heter Dorkas. Hon
är en utmärkt sjuksköterska och skall nog lappa
ihop honom.
Sedan de kört vid pass en timme, kommo de
till en treflig kväkaregård, där de blefvo vänligt
emottagna. Loker lades i en god säng, hans sår
blefvo af Dorkas rentvättade och förbundna, och
medan de andra åto en god frukost, låg han med
halföppna ögon och betraktade de hvita gardinerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
