Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nej, men Topsy, sade fröken Ofelia, hvarför
narrades du allt det där för mig?
— Mig skulle ju bekänna, snyftade Topsy, och
mig ingenting ha att säga.
Rosa föreslog, att flickan skulle ha prygel, men
Eva reste på sig med hotande uppsyn.
— Tyst genast, Rosa! sade hon strängt. Jag
tål inte höra sådana ord.
Rosa försvann, och Eva gick fram till Topsy.
— Stackars Topsy, sade hon med sin ljufva
röst, du har haft det svårt, men nu vill du nog
bli snäll.
Det var de första riktigt vänliga ord, den lilla
negerflickan någonsin hört. Tårarna trängde fram
i hennes ögon. Men hon torkade hastigt bort dem
och började fnittra och grimasera, som hon brukade.
— Jag kan inte begripa, hur jag skall bära
mig åt med flickan, jämrade sig Ofelia en stund
senare för sin kusin. Ingenting biter på henne.
— Du kan ju försöka med stryk, sade St. Clare.
Du vet, att du har full frihet att uppfostra henne,
som du själf finner bäst.
— Jag har talat vänligt vid henne, fortsatte
miss Ofelia bekymrad, jag har stängt in henne i ett
mörkt rum, jag har försökt allt möjligt, men hon
är lika omöjlig ändå. Jag har aldrig sett ett
sådant barn förr.
— Nej, jag kan tro det. De finnas icke
däruppe i norden, men här i södern ha vi tjogtals
af dem. Du har talat mycket med mig, kusin,
om vårt ansvar som uppfostrare. Försök nu
själf på!
— Det är slafveriet, som gör barnen sådana,
sade fröken Ofelia med en djup suck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
