Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon blef vid den minsta ansträngning, hon som
förut kunnat springa och leka i timtal.
Samtalet mellan Tom och Eva afbröts af miss
Ofelia, som ropade:
— Eva, hiva! Kom in genast, lilla barn! Du
får inte sitta ute längre, daggen har börjat falla.
Eva och Tom skyndade in.
Miss Ofelia, som var en van sjuksköterska, hade
med oro märkt, hur Eva började hosta. Hon
hade talat med St. Clare om det, men han hade
häftigt afvisat henne och kallat henne en
olycks-profet, som säg faror öfverallt.
- När barn växa fort, se de alltid klena ut,
sade han.
Men från den dagen betraktade han sin lilla
Hicka med tilltagande oro. Hvad som ängslade
honom mest, var, att barnets själslif utvecklade sig
hastigt till en nästan öfverjordisk mognad. När
hon talade med honom om himmelen med en
rörande hänförelse och med en djup känsla af
lifvets vikt, brukade han taga henne i sina armar
och trycka henne intill sig med en ömhet och en
förtviflan, som om han aldrig kunde släppa henne
ifrån sig.
Hela Evas lif tycktes på senaste tiden vara
äg-nadt åt kärleksverk. God och vänlig hade hon
alltid varit, men nu liksom sökte hon efter tillfällen
att göra människor glada. Hennes lek blef mera
stillsam, och fast hon ännu kunde sitta långa
stunder och skratta åt Topsys upptåg, blef hon
ofta i en hast allvarsam, och hennes tankar tycktes
vara långt borta.
— Mamma, sade hon en dag till sin mor, livar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
