Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Kom hit, pappa, sade hon, och vinkade
honom till sig.
Och när han kommit, fortsatte hon:
— Pappa, jag ville så gärna ha alla tjänarna
hit upp. Jag har något att säga dem. Jag blir
svagare för hvar dag, och om jag dröjer längre, så
orkar jag kanske inte. Bli inte ledsen, pappa, det
gör mig så ondt. Men jag måste.
— Mitt älskade barn, sade St. Clare med
bruten röst.
Miss Ofelia skickade ett bud, och snart voro
alla tjänarna samlade i sjukrummet. Eva reste sig
upp i bädden. Hon betraktade tyst den ena efter
•den andra med sina stora, allvarliga ögon. De
kunde knappt uthärda att se henne, så hvit, så
tärd och så mild som hon var. Kvinnorna dolde
ansiktena i sina förkläden.
— Jag håller så mycket af er alla, sade Eva,
och jag har någonting att säga er, som jag vill,
att ni skola komma ihåg. Snart är jag icke längre
här . . . om några veckor få ni aldrig se mig
mera...
Hon afbröts af häftiga snyftningar.
— Ack kära, kära vänner, sade hon efter några
ögonblicks tystnad, jag är så rädd, att ni tänka
för mycket på den här världen och för litet på
den andra världen, där Jesus bor. Ni måste bli
riktiga kristna, ni måste en gång bli änglar i
himmelen. Jag är så rädd, att någon skall fattas. Ni
måste läsa Guds ord ... Ack, det är sant, ni kunna
ju inte läsa.
Hon begrof ansiktet i kuddarna och började
snyfta. De känsliga och lättrörda negrerna
knäböjde omkring henne under tårar och klagorop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
