Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hon reste sig igen, leende genom tårar.
— Det gör detsamma, sade hon, jag har bedt
för er, och jag vet, att Jesus skall hjälpa er ändå.
Men var flitiga att bedja, och försök att få någon
att läsa för er! Ni veta väl riktigt, hur mycket
jag håller af er? Jag vill inte sakna någon
däruppe, inte en enda.
Hon stannade några ögonblick utmattad.
— Och så ville jag tacka er för, att ni alla ha
varit så goda och vänliga emot mig.
— Hur skulle vi ha kunnat annat? ropade de.
O miss Eva, dyra, älskade miss Eva!
Evas röst ljöd åter, mild och klar.
— Jag vill nu ge er någonting till minne af
mig, sade hon. Jag tänker ge er, hvar och en, en
lock af mitt hår. När ni se på den, så skola ni
tänka på, att jag gått till himlen, och att jag
väntar på er där.
De flockade sig snyftande omkring henne.
Gråtande togo de emot hennes minnesgåfva. Många
af dem kastade sig ned och kysste hennes kläder.
Miss Ofelia, som fruktade, att det gripande
uppträdet skulle inverka skadligt på det försvagade
barnet, gaf dem nu en vink, att de måste gå, och
de lydde ödmjukt. Snart voro endast Tom och
Mammy kvar.
— Se här, onkel Tom, sade Eva, jag har gömt
den längsta och vackraste locken åt dig.
Och i det hon slog armarna om sin gamla
sköterskas hals, utbrast hon:
— Och dig, du kära, kära Mammy, skall jag
aldrig glömma.
Hon föll utmattad tillbaka, och de smögo sig
båda ut. Fröken Ofelia trodde sig nu vara fri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
