Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det gör ingenting. Jag älskar honom ändå,
och snart skall jag få se honom.
— Du gömde ingen lock åt mig, sade han.
Hon smålog.
— Du får taga dem allesammans — alla dem
som äro kvar — sedan.
Från denna dag aftynade Eva hastigt. St.
Clare och den trofasta tant Ofelia skötte henne
dag och natt. Äfven onkel Tom fick till sin glädje
hjälpa till med sjukvården. Eva led mycket af
feber-oro, och då var det en lindring för henne
att bli buren. Det var Toms största fröjd alt på
sina armar, bära den lilla bräckliga gestalten,
hvi-lande på en dyna. Än bar han henne af och an
i sjukrummet, än ute under orangeträden, under det
han sakta sjöng för henne deras älsklingssånger.
— Låt mig bära dig! sade St. Clare. Jag vill
så gärna göra något för dig.
— Du gör allting, du, natt och dag, men Tom
kan bara bära mig och sjunga, och det gör honom
så glad, pappa.
Mammy skulle intet högre önskat än att få
vara hos Eva, men fru Marie ville icke släppa
henne ifrån sig ett enda ögonblick. Alla tjänarna
brunno af begär att hjälpa den lilla sjuka, och det
var en allmän förstämning öfver dem alla, ända
intill de små barnen. Eva ensam var lugn. Full
af kärlek och förtröstan låg hon där, och ofta
sökte hon på sitt milda sätt intala sin far mod.
Den, som bäst förstod Evas sinnestillstånd, var
hennes trogne bärare, Tom. Åt honom kunde hon
anförtro sina drömmar och sina förhoppningar,
som hon fruktade skulle smärta hennes fader. Till
slut tog sig Tom för att sofva på verandan, ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
