Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Se så, pustade han utmattad, tror du nu, att
du kan? Hva?
— Nej, master, sade Tom, i det han torkade
af blodet, som strömmade ned öfver hans ansikte.
Jag skall arbeta, så länge det finns lif i mig, men
slå mina kamrater, det gör jag aldrig; nej aldrig,
massa, ty det är orätt och synd.
Toms milda röst, och det saktmod, han alltid
visade, hade ingifvit Legree den föreställningen, att
han var feg och lätt att kufva.
Vid Toms svar hade en bestörtning gripit alla
negrerna. De fasade för, hvad som nu skulle ske.
Ett ögonblick tvekade Simon, men sedan
utbröt han på nytt:
— Ditt usla, svarta djur, tror du dig om att
lära mig, hvad som är rätt?
— Lucy är sjuk, sade Tom, det vore en
skriande orättvisa att piska henne. Jag gör det icke;
och icke heller någon annan människa piskar jag,
om också master slår ihjäl mig.
Tom talade lugnt men bestämdt. Det hördes
tydligt, att hans beslut var oryggligt. Simons
gröngula ögon glödde af raseri; till och med hans röda
skägg knorrade sig af ilska. Men likasom vissa
rofdjur först leka med sitt byte, innan de rifva det
i stycken, behärskade han sitt raseri och började
spotta.
— Såå, vi ha fått ett fromt kräk hit ibland oss
andra syndare? Men är jag inte din herre kanske,
och står det inte, att tjänare skola vara sina
herrar underdåniga? Har jag inte ärligt betalt dig?
Är du kanske inte min, till både kropp och själ?
Svara, din usling!
Och Simon gaf Tom en våldsam spark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
