Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
Sä började man sakta tala sinsemellan. Det dröjde icke
länge förrän rektorn upphov sin röst:
— Thomas Jefferson Hogg, ni är ävenledes relegerad
från detta universitet och förständigas att senast i morgon
bittida avresa härifrån.
Hogg bugade sig högdraget och gick ut.
Shelley stod utanför och väntade, andlös av spänning.
— Jo, nu är jag också i samma fördömelse, sade Hogg
och skrattade kort.
Shelley kramade hårt hans hand.
— Detta skall jag aldrig glömma, mumlade han.
Hogg drog hans arm under sin.
— Kom, sade han, vi ska visa gubbarna, att vi tar det
kallt.
Och de båda ynglingarna började promenera av och
an på gården utanför den sal, där rektorskonciliet hölls.
De gingo med högburna huvud och pratade och skrattade
högt.
Inom det akademiska konciliet hade just höjt sig röster
för ett mildare förfarande. Ett par av de yngre hade
framhållit, att dessa ynglingar båda voro begåvade och
välartade i sitt uppförande, varför det tycktes hårt att,
för något som kanske egentligen borde rubriceras som
ungdomlig obetänksamhet, sända bort dem.
I detta ögonblick ljöd ett högljutt skratt utifrån
gården. De församlade sågo upp. Därute gingo de båda
missdådarna och tycktes helt muntra.
— Ni hör själva, mina herrar, . . . sade rektorn med
bister min. Ar det inte tydligt, att mildhet här vore
bortkastad, att benådning vore detsamma som att uppmuntra
fräckheten? —
Följande morgon — en strålande marsdag med sol och
ljumma vindar — rullade en stor vagn med två ungdom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
