- Project Runeberg -  Ett diktaröde : en roman om P. B. Shelley /
65

(1919) [MARC] Author: Anna Maria Roos
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

65

tändande till stora tankar och djärva handlingar, mäktiga
att i brinnande extas skåda himmelen öppen och se
löftets glans falla därifrån över jorden.

Och Mary lyssnade till hans ord med de undrande
ögonen hos en helt ung flicka, vilken ännu intet erfarit av
männens kärlek men i hemlighet drömmer ljusa, vackra
drömmar om den.

— Är det då icke mannen som är den starke? frågade
hon sakta.

Shelley skakade på huvudet.

— Vi män, sade han — nej, vi äro icke starka,
änskönt vi säga oss vara det. Vi äro fulla av drömmar,
fulla av oro, den eld som brinner inom oss driver oss
rastlöst framåt — men vi veta icke vart. Vi veta ej själva
vad vi vilja, ty där är intet till i världen som vår själ ej
vill uppfånga i sig. Där finns icke en plats på vårt klot,
som vi ej tråna till att se och beträda; det finns ej den
känsla, som vi ej vilja erfara och berusas av, ej den
forskning vi ej skulle fördjupa oss i, ej den bragd vi ej skulle
vilja utföra, ej den ära vi ej skulle vilja vinna, ej den
kärlek vi ej skulle vilja äga. Men mitt i vår jagande oro,
mitt i vår hetsande ävlan, smyger sig över oss den dystra,
förlamande vissheten att om vi önska oss allt, så är det
därför att vi innerst veta, att vi skola nå intet av allt det
vi drömma om.

Så talade han, skildrande sitt eget väsen, såsom varje
ung man gör, då han talar om männen.

— Dock, fortfor han, om det finns en kvinna som tror
på oss — fastare, vissare än vad vi själva tro, då kan
hennes andes ljusa lugn hålla vårt mod uppe, tända på
nytt den eld som är nära att slockna–-

Han tystnade. Hans ögon blevo sorgsna, och hans
stämma var trött och lågmäld, då han efter en stund

5—191224. Roos, Ett diktaröde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:40:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shelley/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free