Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
Claire gick och sjöng. Hennes svarta ögon lyste av
en glittrande fröjd, och hennes stämma klang i jubel.
— Brukar du aldrig sjunga, Mary, frågade Shelley.
— Ibland, svarade Mary i något kort ton.
Shelley märkte det icke.
I den trakt, de färdades igenom, sågos allt emellanåt
brända hus och byar i ruiner.
Där sågos stugor utan tak, där reste sig en sotig
skorsten mitt i en förödelsens styggelse; där lågo ännu
obegravda kadaver av hästar, där funnos djupa hål i jorden,
som plöjts upp av kartescher.
För blott några månader sedan hade ju
invasionshärarna här dragit fram — de härar som gått mot Paris och
tvungit kejsar Napoleon till abdikation.
-— Vilket vanvett är icke ändå kriget, bröt Shelley ut.
Skall man inte snart lära sig inse, att det icke finns något
brottsligare än dessa massmord, dessa förödelser i stor
skala!
— Jag avskyr Napoleon, sade Mary, och jag är glad
att han äntligen är oskadliggjord. Vilket elände har han
icke bragt över världen!
— Men tänk ett sådant snille han är, inföll Claire. Jag
beundrar Napoleon, jag. Säg Percy, gör inte du det
också?
De kallade honom Percy, både Mary och Claire. Mary
tyckte bättre om det namnet än det han ärvt från sin
farfar.
— Visst var han en despot, sade Shelley. Men han
har ändock fört ut revolutionens idéer över Europa.
Mycket murket har ramlat, där han dragit fram. Och nu, när
reaktionens korpar krafsa åt sig makten, nu kan man ej
undgå att tänka, att han, som störtats, var i alla fall en
örn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
