Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
Klar skiner sol å himmel blå
och vågor dansa muntert fram.
I fjärran dis blå öar stå;
där skälver ljus kring bergens kam.
Och vindens sus och vågens gång
och fåglars kvitter smälta hop
som till ett enda sällhetsrop.
Och själva stadens fjärran larm
blir till en blid och stilla sång —
så ljuv som enslighetens sång
i tyste drömmarns barm.
Hos mig ej hopp, ej hälsa bo;
ej kärleks sällhet är för mig;
ej vann jag rykte, vann ej ro,
jag trampar trött en törnig stig.
Men denna underbara dag
förtvivlan själv får milda drag.
Jag kunde — likt ett barn som ser
att ej det hinner solens borg —
mig lägga tyst å sanden ner
och gråta bort ett liv av sorg —
Hänförelsens våg hade sjunkit. — Men spårlöst sjönk
den ej. Smärtans piskande storm hade omvandlats i ett
stilla svårmod.
Några veckor hade gått. Vreden hade dött hän inom
Constantia, och hon kände ett behov att utplåna minnet
av den upprörda, pinsamma scenen. Varför skulle de ej
kunna fortfara att vara vänner? Nu hade han fått en läxa,
som han väl ej lätt skulle glömma. Nu visste han. att
han aldrig mer fick andas ett ord om något varmare än
vänskap...
Hon skrev en liten biljett med förfrågan, om mr Shelley
hade lust att göra henne ett besök?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
