Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
sin redobogna sympati, sitt öppna kamratliga väsen. Och
så, när han var fast, ohjälpligt fångad, då adjö med
honom! Ty hon ville nog ha hyllning och beundran, men
kärlek — nej!
Söndersliten av svartsjuka, marterande sig själv med
att i allehanda fantasier se och höra huru hon nu skänkte
åt en annan allt det som förvägrades honom, strövade
Shelley omkring halva dagen. Hem kunde han ju inte gå
— det vore för olidligt att nu mötas av kalla blickar och
misstänksamma frågor.
Några dagar hade gått. Från marchesan hade intet
avhörts. Fastän hon visste att han tre gånger förgäves
hade sökt henne.
Så var det då slut även med vänskapen! Även de
smulor han i sin hunger fått nöja sig med, skulle nu
tagas ifrån honom.
Visserligen kunde det ju hända, att hon någon gång
längre fram — t. ex. när den nye vännen blamerat sig genom
en kärleksförklaring — skulle åter erinra sig honom, åter
skicka efter honom. Det kunde ju vara rätt bra ibland
att under utflykter ha honom till uppvaktande kavaljer.
Men nej! Vreden sjöd upp inom honom. Han
ämnade inte låta sig behandlas som en leksak. Det måste bli
ett slut på detta–-
— Säg, Mary, skulle du inte vara hågad att återvända
till Rom? Nu bör ju vinterkylan där vara förbi.
Mary blev tydligen förvånad. Men på den fot de nu
stodo med varandra, ville hon ingalunda uttala någon
överraskning.
— Det vet du nog, att jag hela tiden vantrivts här.
Två dagar därefter voro de på väg. Shelley hade icke
gjort något avskedsbesök hos marchesan, icke heller sänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
