Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
wards vackra maka. Hon trodde väl att dessa utgjutelser
blott voro poetfantasier. Annars skulle hon nog aldrig
ha gått in pä att för sommaren bo tillsammans med dessa
vänner härute i villan vid havet.
Långsamt hävde sig de mänglittrande böljorna, likt
regelbundna andetag. Men när de slogo mot klippskäret
därute, brötos de till vitt skum.
Plötsligt grep Shelley sin vän i armen:
— Se! Ser du — därute–—
— Vad då?
— Ansiktet som skymtar därute bland böljorna. .. Se,
det är Allegra!
Allegra — den stackars lilla, som nyss dött därborta i
klostret, fjärran från en förkrossad moder.
— Hon vinkade ät mig, Williams, hon vinkade åt mig
ur böljorna. Månne det var ett varsel? Att också för
mig slutet nalkas?
— Nej, nej, Shelley, tala inte så! Du höll av lilla
Allegra, du har tänkt mycket på henne i dessa dagar, och
så tror du dig se hennes lilla vita ansikte i det vita
skummet —
— Tror mig se! Jag såg henne så tydligt som jag ser
dig, Williams.
— Nä, mä vara ––Men inte behöver det betyda
olycka.
— Olycka? Tror du jag betraktar det som en olycka
att gå tidigt bort ifrån detta liv? Å, men tänk då på
denna jublande frihet: att ila likt en örn genom omätliga
vidder — men tänk då på lyckan att få veta — att få
lösningen av de stora mysterierna — livets och dödens
mysterier.
— Men allt vad man ej hunnit göra — allt som blir
oavslutat — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
