Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
— Är hon inte härlig, Williams! Tänk att äntligen ha
sin egen båt! Att kunna segla vart man vill och när man
vill!
En gammal sjöman stod på kajen med händerna i
byxfickorna; han tittade upp mot himlen och sade:
— Styggt moln, det där. Vore nog säkrare att skjuta
upp seglatsen.
— Vad säger du, Williams? Det ser verkligen ut som
om det kunde bli byigt. Kanske det vore klokare att
skjuta upp hemfärden till i morgon?
Williams’ hederliga vänliga ansikte fick ett bönfallande
uttryck.
— Men Shelley, du vet att våra hustrur väntar oss —
— Ja visst, Williams, jag vet ju hur du längtar hem.
Jag vet att du aldrig förr varit skild från din hustru under
en hel vecka! Och här har du fått ligga och vänta,
medan jag ordnat för Hunts–- Men du ska inte behöva
vänta längre. Vi trotsar stormen! Det har jag gjort hela
mitt liv... Lyft ankar! Nu ska det gå undan. Hissa
toppseglet, Carlino!
I den ensliga villan vid havet sitta två kvinnor
samman, ångestfyllda, bidande, förgråtna.
— Elva hela dagar sedan de seglade ut!
— Det kan ju hända att de drivits långt ur kosan,
landat någonstans norrut–-
Där höras steg i trappan. Någon träder in — en
högväxt mörkögd man — Trewlany.
Ett par ögonblicks ångestfull tystnad. Så vänder han
bort huvudet — förmår ej uthärda dessa spörjande
blickar.
Och Mary skriker till — med ett hjärtskärande
tonfall:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
